På väg till jobbet idag åkte jag förbi en bil som låg upp och ner i diket, det stog två polisbilar bredvid och bilen i diket va helt bucklig. Lite senare mötte jag en ambulans, det gav mig rysningar!
Jag mår alltid skit när jag ser en ambulans. Även om pappa dog hemma, även om det inte hade något med nån olycka att göra så tänker jag alltid på det. Ambulansen va dom första som kom hem till oss. Ambulansen va dom som berättade för mig och mamma när vi satt på verandan den där ljumma augustidagen att min älskade pappa va död, att han faktiskt hade varit det en stund. Att några upplivningsförsök inte kunde hjälpa oss nu. Jag minns det som igår hur jag skrek till dom att min pappa bara sover djupt, han gör det när han har varit uppe sent!
En ambulans kommer nog föralltid vara förknippat med en död pappa för mig.
Så när jag sett den där knöliga bilen i diket och sen mötte den där jävla ambulansen så började genast tankarna snurra. Framför mig såg jag hur bilen varit körd av en pappa, en pappa som skulle hem till sina barn. En pappa som aldrig kommer hem.
Jag vet ju egentligen inte om ambulansen skulle dit, personen som kört den knöliga bilen kanske hade klarat sig fint, krypit ut ur bilen själv. Men jag kan inte hjälpa det. Jag mår skit av ambulanser!
//L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar