När jag va barn hade vi bara dusch hemma så det fanns två saker som va mycket speciella för mig när vi åkte till Sthlm. Att få bada i mormor och morfars badkar med massa skum, och så va det ju väskan. Jag kan nästan fortfarande känna känslan inom mig när mormor kom med den varje gång. Det va ju ingen överraskning för jag visste ju. Men jag hade sett fram i mot att få ha den hela vägen ner.
Idag när vi kom ner till Sthlm och hade varit hos mormor och morfar en lite stund så sa mormor att hon hade några saker till mig, hon hade plockat ihop lite saker som hon tyckte jag skulle ha. En lampa, två kaffekoppar, en morgonrock, lite annat skrot och VÄSKAN!
Nu när jag är snart 24 år får jag för första gången ta med mig väskan hem, nu är den min! Så många gånger som jag tjatat som barn att jag ville ha med den hem men fick då veta att jag bara fick låna den när jag va hos dom och att den faktiskt inte va min.
Väskan har ju självklart ett innehåll. Det är inte bara en tom väska som jag älskade så högt som barn. Väskans innehåll är ju som det krämiga inuti en god chokladbit!
I väskan ligger dockan! Dockan som jag bara fick ha när jag va hos dom. I väskan finns dockan och alla hennes kläder som mormor sytt och stickat själv.
Jag förstår ju nu varför jag aldrig fick dockan med mig när jag va liten, men då kunde jag inte förstå. Dockan är förmodligen inte värd ett öre idag medan kopparna, kaffet, lampan och morgonrocket iaf är värt nån krona. Men just idag för mig så är dockan värd så mycket mer. Hon och hennes blå väska gav mig värme och hopp. Det kanske finns något man verkligen vill, något som man kanske inte förstår varför man inte får, men senare i livet kan det komma till en och då vet man att tiden är rätt.
//L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar