Jag har då och då stört mig på folk som fått barn och som säger saker som att dom kan börja gråta när dom tittar på sitt barn, eller att dom bara kan sitta och stirra på barnet i timmar. Det är ju klassiker som man fått höra av flera som fått barn.
Man tänker typ att ja ja du tycker om ditt barn. Men idag har jag tänkt på det där. Om jag kan älska en hund så mycket att det nästan gör ont. Om jag nästan får tårar i mina ögon av att möta hans blick när jag ska gå ifrån honom. Om jag kan ligga med honom i sängen i två timmar och bara titta på honom, lukta på honom och klappa honom. Då måste jag nog förstå dessa föräldrar. För jag antar att dom har en helt anna kärlek till sitt barn mot för vad jag har för en hund.
Men det där med kärlek är ju lite konstigt.... Som när mamma säger du är mitt bästa barn, eller jag älskar dig mest. Det är ju underbart att höra, men jag vet ju att det inte är sant. Hon älskar oss alla fruktansvärt mycket, men jag tror att det är på olika sätt.
Jag skulle aldrig kunna säga vem jag älskar mest, mamma eller Tony. Det är ju två helt olika kärlekar. Min mamma är min mamma, jag skulle inte kunna leva utan henne. Tony är Tony han är mitt allt och utan honom vill jag inte leva. Så vem av dom älskar jag mest?
Och ang mamma så va hon ju lite rolig när vi pratade om folk som gör slut och så. Då sa hon att hon gillade Tony så mycket så om vi skulle göra slut så skulle hon fortsätta träffa honom även om jag va en suris. Haha det är skönt att mamma tar Tonys parti... :-)
Tillbaka till min kärlek till hunden. Ja jag vet det är inte sunt, en hund är en hund och den ska veta sin plats bla bla bla. Janis är ingen hund, han är en bästa vän, en bebis och riktig underbar lite pojk som har haft en fruktansvärd bandom. En osäker indevid som har svårt att lita på nya människor. En liten indevis som jag kan stirra på i timmar och som jag älskar så mycket!!!
//L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar